Fakirernas vansinniga värld (Artikel i "Nöjesnytt" juni)
Detta är sagan om vassa nålar och penetrerade kroppsdelar, om flammande eld och glassplitter mot naken hud. Detta är historien om fakirkonsten och dess utövare: självplågarna, livsnjutarna, superhjältarna… Detta är sanningen om livet och döden och de ödmjuka machofakirerna Tobias Törnell och Martin Lundström. 

Öga, öra, näsa, mun och – vansinne, en fakirs fem sinnen. Det måste vara så, vad annat än komplett vansinne driver någon att genomborra kroppen med nålar som påminner om mindre grillspett, trampa runt barfota i glassplitter, bli överkörd av 350 kilo motorcykel, låta luftgevärskulor få ny bostad i ens rygg eller korsfästa sig. Att inkassera sitt levebröd i självplågandets tjänst, frivilligt och för sitt eget höga nöjes skull. Vad annat än vansinne kan vara det sinne som får Oden och Tor med polare att framstå som rena mesarna.

Så jag åker till gränslandet mellan galenskap och själstyrka, smärta och åtrå, storhetsvansinne och ödmjukhet. Det ligger i Norrland och jag beger mig dit för att för att bringa klarhet i begreppen, konfrontera vansinnet och framför allt få svaret på varför… Varför välja självplågan som livskamrat, smärtan som följeslagare och varför bjuda in döden i farstun?

Jag möts av långa hårsvall, ärrade armar och en värme som bara totalt utnyttjande av livet kan ge. Två ganska vanliga killar av kött och blod som förvandlas till superhjältar ibland. Förvaltare av den flera hundra år gamla fakirkonsten som från början tillhörde fattiga tiggare på Indiens gator. 

- Det är en väldigt tacksam uttrycksform, jag sökte en stark expressiv konstform som lämnar få oberörda. Folk kan kräkas eller hata det man gör men upplevelsen sitter hårt. Det är bättre att bli hatad än att vara totalt intetsägande, säger Tobias.

 

Tobias Törnell är clownen som ballade ur, fotomodellen som blev utnämnd till årets äckligaste i en kvällstidning, akrobaten som driver café ena dagen och korsfäster sig nästa. Han målar expressiva tavlor och komponerar psykedelisk funkrock. Han har regisserat hysteriska pjäser som han själv spelat huvudrollen i. 27 år gammal har han försörjt sig i fakirens tjänst i 10 år. Kontrasternas mångsidighet med ett yttre såväl som inre som bara kan beskrivas som extrem utstrålning. Han har växt upp i turnébussar och skapade rubriker i pressen redan som 4-åring när han balanserade längst ut på kanonerna vid Waxholms fästning.

- Jag var galen redan då, det hade ju stått i tidningen, så det var bara att fortsätta.

När det blev dags att inta rollen som skolpojke började en kamp mot trakasserier och fetma. En drabbning han hämndlystet vann med krigskonster och stenhård vilja. Håret fick växa och den långa färden mot fakir började, även om han inte var medveten om det själv till en början. När betygen satte stopp för prästdrömmarna fick det bli cirkusgymnasium istället.

Sen snubblade clownen och akrobaten Törnell över en artikel om den store fakiren Ali Ben Hassan och tänkte:

- Fy fan det där skulle jag aldrig klara.

Så han gjorde det, testade självplågande prylar lite i smyg. Tills han träffade Ali Ben Hassan och blev tagen under dennes lärorika vingar.

- Det var som att träffa jultomten, han lärde mig fakiriska hemligheter, livsvisdomar och tyvärr också om döden.

Karriären tog fart och efter ytterligare ett massivt pådrag i media, Tobias och några vänner i Vargflocken dansade nakna på ett berg i månskenet, droppade de fakiriska uppdragen in på löpande band. Nu väljer han bland jobben och uppskattar sånt som att ha 206 hål i kroppen efter 19 föreställningar under två dagar på Kiviks marknad. 

 

Martin Lundström fick sitt första fakiruppdrag på grund av en sked i näsan och för jobb nummer två var det en virknål som spelade huvudrollen i luktorganet. Fast det började med sugrör, som flög över hela huset, när det inte var jonglering med tennisboll, snäckskal och fiskerulle som stod på programmet.

- Impopulär och utan brudar sökte jag ständigt sätt att förbättra min karma.

Han gav sig in i teaterns förtrollade värld men var en usel skådespelare. Han gick på audition till Cirkusgymnasiet men med en smidighet som närmast kan sättas i jämförelse med ett kassaskåp blev det inget där heller.

- Jag grät floder av tårar tills jag kom på att gycklare kanske var min grej.

Så han gav sig ut på gator och torg och tjänade till och med en digital armbandsklocka en gång. Efter ett påtvingat år i lumpen sadlade han om till telefonförsäljare men sa upp sig på grund av psykologiskt dödläge.

- Jag ville ju utvecklas inte invecklas.

Vändpunkten blev en porrtid.. ehh.. tidning, innehållande ett reportage om fakiren Mr Barthon. Idelampan tändes, det var ju det han skulle göra, det var nog i nålarnas rike hans karma gömde sig och vips var fakiren Orthae född. Av en tillfällighet stötte han snart på den där Barthon och så hade han en professionell läromästare och en välsignelse att bära vidare. Ibland tar han fram basgitarren och spelar punk, dödsmetall eller smöriga ballader i diverse band men 22 år gammal prioriterar han livet som heltidsfakir. Oftast testar han nya ideer inför publik första gången, då kan det inte misslyckas. Stärkt av sin mästares visdomsord och med självförtroendet på plats sitter den så kallade glimten fastborrad i ögonen och hans läppar täcks nästan alltid av ett stort leende. 

 

De har, som de uttrycker det själva, tagit över spjutet från sina nu avlidna mästare. Fakir är en konst man ärver och herrarna Törnell och Lundström är ganska ensamma om sitt livsval i vårt landet lagom. 

De far land och rike runt med sina pappkoffertar. Uppträder på företagsfester, nattklubbar, invigningar, mässor, festivaler, bröllop, porrklubbar… Finaste salongerna och skabbigaste haken, fakiren kan färdas i alla världar. 

- Oftast är det de man minst tror som uppskattar våra föreställningar mest, säger Martin.

Sedan hösten –99 kör det fler och fler shower tillsammans. På deras flera olika repertoarer finns förutom de traditionella nålarna även eldslukning, häftpistoler vars klamrar slås in i bröstkorgen och utbrytarnummer. Krokar genom bröstet som belamras med tyngder, svärd slukas med näsan, pilar skjuts iväg med luftgevär och landar klädsamt i fakirens ryggtavla. Listan kan göras ganska lång och den fylls ständigt på med nummer som blir allt mer avancerade och galna. 

- Det går inte att stå still eller tänka att det finns begränsningar. Så länge det existerar möjligheter att ta sig över gränserna man är rädd för, så länge utvecklas man också som människa, säger Martin.

- Människan utnyttjar så få av sina resurser, man känner bättre till hur ens bil och video fungerar än den egna kroppen, tillägger Tobias vars värsta fiende är stagnationen.

 

Nära döden, eller i alla fall en bit på väg i riktning mot Sankte Pers rike har de båda varit ett antal gånger. Nålen i Martins hals som for iväg och letade sig farligt nära kroppspulsådern. Tobias pinkade blod några veckor efter att han spräckt någonting i magen under ett jobb, och så vidare…

- Är man rädd för döden har man redan gett upp livet, anser Tobias. Att välja inspirationen är att välja livet. Förkastar man ambitionen återstår bara likgiltighet och det finns för mycket av den varan i samhället i alla fall. Det räcker inte att hjärtat slår i kroppen, det måste bulta till ordentligt lite ibland också.

- Att befinna sig i gränslandet mellan liv och död är också att känna sig lite som Gud för en stund, säger Martin och tillägger: alla söker nog självbekräftelse, vissa låter det ta sig lite mer extrema former bara.

Att kvadda kroppen med främmande föremål är också ett sätt att lära känna den och dess inre väsen.

Ett utmärkt sätt att få agera hobbydoktor med jämn mellanrum. En hammare, en planka och lite tejp duger bra till att fixa en hand som krånglar och steriliseringsmetoden som används vid behov heter saliv. De har också blivit experter på att stoppa blödningar, på mental väg. 

 

Att benämna de ”skönheten och odjuret” känns inte riktigt schysst även om sagan ter sig åt det hållet under showtime. Casanova Törnell förför med eldigt erotisk blick och en sensuell säkerhet mitt i all sin äcklighet. På andra sidan scen andas det tung rock´n roll över Martin, hårdare och brutalare, djuriskt primitiv, dock inte utan en svåremotståndlig sexighet. Det är passion och lidande, fascination och avsmak, livet och döden, begreppen flyter samman och blir oskiljaktiga. Efteråt läker fakirens köttsliga sår ganska snabbt, spåren i publikens sinnen sitter kvar betydligt längre. Förtrollning eller illamående, avtrycken är svåra att sudda ut. Och det är på riktigt, inga förpiercade hål, inga trolleritrix eller magiskt mumbo jumbo. ”Bara” förmågan att tåla och mentalt stänga av smärtan och hålla sig inom de fysiska lagar och regler som styr vår anatomi. Ett gott läkkött och hög smärttröskel är också bra egenskaper att sitta inne med. Blandat med ett stänk av väl bevarade hemligheter som de delvis ärvt av sina läromästare. Det är hopkoket av djupare filosofi, självbekräftelse och åtrån som gör att de fortsätter bevara och vårda detta märkliga hantverk. Och så var det ju det här med groupies, pengar och att prova på Guds roll lite då och då.

- Visst gör det ont men jag utnyttjar smärtan för att få en kick, jag tycker om den, och behöver den för att känna mig levande. För mig hade det dessutom varit betydligt mer plågsamt att sitta inlåst på ett 8-5 jobb varje dag, säger Martin.

 

Öga, öra, näsa, mun – och vansinne. Vansinne!? Vissa väljer att kalla det livet… 

 

 

Text & foto: Susanne Gyllenlöf